Free time alone

Detta har varit en vecka i stort sett minding my own bisniss. Förra veckan tillträdde min efterträdare på chefsposten, så då gick vi mest parallellt och jag kände mig konstig. Trött och upprymd på samma gång. Fullt övertygad om att jag skulle bli sjuk till helgen trotsade jag det och sparkade igång min träning igen. Hurra för mig! Jag behövde inte sparka så högt, kan man säga, dock... Baspass räckte gott, och ett halvdant gymbesök igår torsdag. Men hurra i alla fall!

Femåringen och jag gick till lekplatsen förra helgen, och hur det nu var så hängde vi på hennes dagiskompis med pappa ut på äventyr vid en sjö en bit bort. Mysigt och jobbigt, och alldeles för sällan att jag kommer ut sådär i skog och mark och dagtid och så... J hade klokt nog tagit med sig färdig vedladdad papperspåse, torrt och fint, bara att fjutta på! Och festis, kanelgifflar och kex. Mer än så behövs ju inte.




N, R och J




J med klok påse

Och denna veckan har jag försökt att varva ner, och omfokusera. Det har inte gått så bra, bara lite. Shopping har bedrivits, diverse öronkontroller och utvecklingssamtal har klarats av. Schemat har varit rätt fullt trots att jag inte jobbat mer än kanske tio timmar officiellt. Första julklapparna är inköpta. Det är nu det är bra med jourkompberg och outnyttjade semesterdagar... Febrig åttaåring kunde lätt hämtas hem idag också, bara en sån sak. Och ikväll är jag bakjour, gubevars. Ännu är inte dags att slappna av helt...



Febring

Annars snurrar tankarna väldigt mycket på det som komma skall. Maken ska jobba utrikes i tre månader i vår - och vi ska med! Berättar mer när saker klarnat ytterligare, när skolfrågan och annat är avklarat. För i denna bloggen lär ni få följa oss på våran resa!

- Posted using BlogPress from my iPad

I wish I'd like to Move it...

Medan vissa människor verkar som skapta för en stilla mils löpning om morgonen och en lekamen därefter, så är jag mer... ja, ni vet, gillar chips och är inte helt olik en chipspåse om jag inte ser upp. Den gångna veckan har vi ändå fått till liiiite träning, jag och maken, det krävs ju ändå viss samordning om det ska funka, livspussel och allt, som sagt. Han är av den mer långsmala sorten, fördelaktiga hävarmar och så, så träna tillsammans är inte så himla upplyftande för mig.

Vardagsmotion är ju en bra väg att gå. Tidigare har jag cyklat mer, men efter att ha tjatat och gnatat och *grrr* hem barnen i ett par års tid så tröttnade jag slutligen och så skaffade vi bil nr två. Och, innan ni frågar, medan maken har 20 km till jobbet och inte fullt så praktiska bussförbindelser så har jag 6 eller 11 km, med bättre kollektivtrafik. Så att. Två bilar, stressig tillvaro, ja ni fattar. Klart jag borde cykla mer, men... Förra söndagen, när vi bestämde hämtningar och lämningar av barn, så delade vi först ut dagarna "rättvist". Och så sade vi att nu ska vi dessutom få tränat. Och så konstaterade vi krasst att med jämn fördelning blir det inte cyklat för min del. Ibland behöver man resonera även kring förutsättningar.

Men jag är glad över att vi fick till gym på torsdagen, jag flexade ut lite tidigare och gymmade på hemvägen, Martin åkte till sitt gym efter middagen. För min egen del varken vackert, starkt eller snabbt, men i alla fall. På fredagen cyklade jag till och från jobbet, totalt 12 km. "Oj, vem är det som flåsar så bakom mig? Ajdå, det är jag själv..."

På lördagen gjorde vi det jag är nöjdast med, trots att jag inte är speciellt nöjd med min egen insats. Vi har flera gånger åkt till Skatås motionscentrum och sprungit. Dvs den ena föräldern går med barnen längs 2,5-km-spåret, och den andra springer. Eller lufsar. Eller går. Tar sig fram. Ungefär mitt på spåret byter man springförälder och när barnen kommit i mål så har båda föräldrarna sprungit drygt 3 km. Minst. Och på kuppen kommit ut i naturen!

Mitt självförtroende är inte det bästa när det gäller träning, som ni märker. Så länge lungor och ben bränner så är det väl lite rimligt. Jag ska försöka släppa prestationstanken och bara röra på mig, har jag tänkt. Det känns bättre då, märkte jag förra året. Jag vill nå fram dit igen!



- Posted using BlogPress from my iPad

Exercising???

ja, men kanske kan denna blog även innehålla inslag av träning? Kanske det, ja. Om det blir någon träning framöver, vill säga. Jag hade en bra sommar förra året, jag bestämde mig för att börja jogga och genomförde det. I många år hade jag då väntat på inspiration att börja träna. Inspirationen kom inte. Så då började jag ändå. Nå, det höll väl en tre-fyra månader. Sen kom vintern och träningen gick trögare, men jag tog mig väl till friskis 1-2 gånger i veckan. Inklusive lördagar när jag och åttaåringen samordnade hennes juniorjympa med ett bra bas-spinning. Och sedan sent i våras har träningen i princip legat nere. Mest av lathetsskäl, om sanningen ska fram, men det är ju lätt att skylla på pressad arbetssituation osv. Tidiga morgnar och två bilar är döden för vardagsmotionen cykling...
Denna sista semestervecka blir det lite mer att röra på mig än i närtid. På onsdagen, medan åttaåringen är på friidrott, gör resten av familjen Skatås. Vi har gjort det flera gånger förut, den ena börjar springa medan den andra går med barn, och sedan byter vi. Ingen av oss är i skick att springa långt, men 2,5 km är helt ok det med. Summerat blev det 3,9 km för maken, 3,6 för mig. Helt ok. Mitt tempo var... Alltså... Jag hade kanske kunnat gå snabbare, men jag höll mig "joggande" hela vägen. Läget är sådant att jag inte ens aktiverade min sport-app i mobinallen, ingen idé... Men det var skönt att komma ut och vädret var good-enough. Vi får se hur det blir i höst. Jag behöver träna, jag mår så mycket bättre och orken ökar, men det är svårt att få till det. I vardagen. Jag meddelar här eller på fejsbook om det blir mer allvar av det hela.
- Posted using BlogPress from my iPad