I wish I'd like to Move it...

Medan vissa människor verkar som skapta för en stilla mils löpning om morgonen och en lekamen därefter, så är jag mer... ja, ni vet, gillar chips och är inte helt olik en chipspåse om jag inte ser upp. Den gångna veckan har vi ändå fått till liiiite träning, jag och maken, det krävs ju ändå viss samordning om det ska funka, livspussel och allt, som sagt. Han är av den mer långsmala sorten, fördelaktiga hävarmar och så, så träna tillsammans är inte så himla upplyftande för mig.

Vardagsmotion är ju en bra väg att gå. Tidigare har jag cyklat mer, men efter att ha tjatat och gnatat och *grrr* hem barnen i ett par års tid så tröttnade jag slutligen och så skaffade vi bil nr två. Och, innan ni frågar, medan maken har 20 km till jobbet och inte fullt så praktiska bussförbindelser så har jag 6 eller 11 km, med bättre kollektivtrafik. Så att. Två bilar, stressig tillvaro, ja ni fattar. Klart jag borde cykla mer, men... Förra söndagen, när vi bestämde hämtningar och lämningar av barn, så delade vi först ut dagarna "rättvist". Och så sade vi att nu ska vi dessutom få tränat. Och så konstaterade vi krasst att med jämn fördelning blir det inte cyklat för min del. Ibland behöver man resonera även kring förutsättningar.

Men jag är glad över att vi fick till gym på torsdagen, jag flexade ut lite tidigare och gymmade på hemvägen, Martin åkte till sitt gym efter middagen. För min egen del varken vackert, starkt eller snabbt, men i alla fall. På fredagen cyklade jag till och från jobbet, totalt 12 km. "Oj, vem är det som flåsar så bakom mig? Ajdå, det är jag själv..."

På lördagen gjorde vi det jag är nöjdast med, trots att jag inte är speciellt nöjd med min egen insats. Vi har flera gånger åkt till Skatås motionscentrum och sprungit. Dvs den ena föräldern går med barnen längs 2,5-km-spåret, och den andra springer. Eller lufsar. Eller går. Tar sig fram. Ungefär mitt på spåret byter man springförälder och när barnen kommit i mål så har båda föräldrarna sprungit drygt 3 km. Minst. Och på kuppen kommit ut i naturen!

Mitt självförtroende är inte det bästa när det gäller träning, som ni märker. Så länge lungor och ben bränner så är det väl lite rimligt. Jag ska försöka släppa prestationstanken och bara röra på mig, har jag tänkt. Det känns bättre då, märkte jag förra året. Jag vill nå fram dit igen!



- Posted using BlogPress from my iPad

Kids. Cannot live without them, though driving me CRAZY!

Sedan en vecka tillbaka är vi inne i något slags vardagslunk igen. På jobbet börjar alla komma tillbaka och möten drar igång, för både mig och maken. Åttaåringen är rätt ok att handskas med - så länge vi inte är hemma och så länge det bara är henne man har att göra med. Hon som närmar sig 6 år däremot... Gaaaah! Ibland blir jag så arg. Min röst är ganska kraftig och det blir inte speciellt lyckat de gånger jag står och gormar. Lugnt konstaterande funkar bättre. Ett tag.

Ja ja, jag vet inte. Egentligen har vi inga större bekymmer med kidsen, det blir nog fôlk av dem med. Och ofta när samarbetet knyter sig kan man ju konstatera att det kan ha att göra med att jag varit stressad, och så blir det nåt fel. Eller så ska man inte överanalysera så mycket...

Livspussel. Jorå, vi sysslar med det. Senast varje söndag sätter jag och maken oss ned med almanackor (hans, min, väggalmanackan) och bestämmer vem som ska lämna och hämta vilken dag, och allra senast då ser vi krockarna. Ibland kan farmor och farfar hjälpa oss då, ibland inte. Framåt hösten har vi dessutom byggt in en förväntad krock när ena simskolan och andra knatteskutten går liiiite omlott. Men det får gå. Det är inte hela veckan full med aktiviteter iallafall.

Det där är svårt, tycker jag. Åttaåringen har önskemål om fler aktiviteteter, såsom ridning och scouting och... Man blir så låst, känner jag, vid en viss dag och viss tid. Barnen idag behöver ändå växa till sig så snabbt och tuffa till sig, det måste ändå finnas tid för att leka. I nuläget jobbar vi långa dagar både jag och maken, och fast vi försöker att inte hämta alltför sent så blir det ofta väldigt långa dagar för barnen iallafall. I våra arbeten är det svårt att jobba deltid, också, om man ska hänga med i det som händer på jobbet. Nå, det har gått bra ett tag, vi kör på ett tag till! Tur båda barnen har flera kompisar och gillar att leka hemma hos dem, det gör att de kan få stimulans trots att vi är som vi är. Och funkar inte det får vi alla öva på betydelsen av "nej"...


- Posted using BlogPress from my iPad